432 Hz eller 440 Hz.

Hur stor är skillnaden?

Spelade efter varandra hör de flesta lyssnare att 432 Hz är lägre. Hörda var för sig skulle få kunna säga vilken som är vilken. Cent är en logaritmisk enhet: en halvton är 100 cent och en oktav 1200 cent.

Hur 440 Hz blev standard

I flera hundra år hade varje stad och varje orgel sitt eget a. Under 1800-talet kröp tonhöjden uppåt, och sångare protesterade. Den 16 februari 1859 fastställde Frankrike a till 435 Hz genom lag, den så kallade diapason normal.

År 1936 rekommenderade American Standards Association 440 Hz, och i maj 1939 gjorde en internationell konferens i BBC:s Broadcasting House i London detsamma. Internationella standardiseringsorganisationen ISO antog tonen 1955 som rekommendation R 16 och fastställde den 1975 som ISO 16.

Varifrån 432 Hz kommer

Giuseppe Verdi, som skrev sitt Requiem från 1874 för den franska tonen 435 Hz, antydde senare att 432 Hz vore något bättre för orkestrar. En närliggande idé är det vetenskapliga stämningssystemet, som sätter mittersta c till 256 Hz och ger ett a på omkring 430,5 Hz. År 1988 började Schillerinstitutet driva en kampanj för den tonhöjden och kallade 432 Hz för ”Verdistämning”.

Vad skillnaden betyder i praktiken

Byter du referenston flyttas hela instrumentet, inte bara tonen a. Alla toner i en stämning med a = 432 Hz ligger lika mycket lägre som a gör, omkring en tredjedels halvton. Ett piano som stäms om från 440 Hz till 432 Hz låter därför som samma instrument, bara en aning mörkare.

Problemet uppstår först när instrument med olika referenston ska spela tillsammans. Skillnaden på 32 cent är mindre än ett halvtonsteg men tillräckligt stor för att två instrument ska låta ostämda tillsammans. Därför behöver en ensemble en gemensam ton, och därför blev en internationell standard så viktig.

Myterna

Mycket av dagens intresse för 432 Hz kommer från påståenden om att tonen stämmer med naturens frekvens, läker kroppen eller att den ersattes av 440 Hz av skumma skäl. Inget av detta stöds av robust evidens.

440 Hz vann av praktiska skäl: orkestrar, radiobolag och instrumentmakare behövde en gemensam tonhöjd. Att en standard är ett avtal och inte en naturlag gör den inte misstänkt. Den gör det bara möjligt att spela tillsammans.

Vilken ska man välja?

För att spela med andra, använd 440 Hz, eller den tonhöjd din ensemble har bestämt. För att lyssna, eller för en personlig ritual, välj det du tycker om. Vi valde 432 Hz för The Cosmic Wishing Fork eftersom det är en något lägre, mörkare ton, och för att valet i sig är en del av ritualen. Skriv upp dig på listan.