Stämgaffeltest, steg för steg.

Vad är ett stämgaffeltest?

Inom vården är stämgaffeln en bärbar källa till en känd vibration. Läkaren slår an den, håller den mot ett ben eller intill örat och frågar: hör du den, var hör du den, känner du den fortfarande? Svaren pekar mot var ett problem kan finnas.

Det finns två huvudgrupper av tester. Hörseltester, främst Rinnes och Webers test, jämför hur ljud når innerörat genom luften och genom skallbenet. Test av vibrationssinnet kontrollerar om nerverna i händer och fötter fortfarande förmedlar vibrationer till hjärnan.

Den här sidan är allmän information, inte medicinsk rådgivning. Märker du en förändring i hörseln eller domningar i fötterna, kontakta en läkare eller audionom.

Luftledning och benledning

Ljud går normalt genom hörselgången, trumhinnan och mellanörats små hörselben till snäckan i innerörat. Det kallas luftledning. En vibrerande stämgaffel som trycks mot skallen når också snäckan direkt genom benet, förbi ytter- och mellanörat. Det kallas benledning.

Om ytter- eller mellanörat är blockerat, till exempel av öronvax, vätska eller ett stelt hörselben, försämras luftledningen medan benledningen är intakt. Det kallas konduktiv hörselnedsättning, eller ledningshinder. Om snäckan eller hörselnerven är påverkad försvagas båda vägarna. Det kallas sensorineural hörselnedsättning. Stämgaffeltesterna hjälper till att skilja dem åt.

Rinnes test

Rinnes test är uppkallat efter den tyske öronläkaren Heinrich Adolf Rinne (1819-1868). Det jämför luftledning och benledning i ett öra i taget.

• Läkaren slår an en stämgaffel, oftast 512 Hz, mot något fast men mjukt, som en gummidyna eller armbågen.
• Skaftets ände trycks mot mastoidutskottet, benknölen bakom örat. Patienten säger till när tonen försvinner.
• Skänklarna hålls sedan intill hörselgången, ungefär två centimeter ifrån. Patienten säger om tonen hörs igen.

I ett normalt öra hörs luftledningen längre än benledningen. Det kallas ett positivt Rinnes test: här betyder positivt normalt. Hörs benledningen lika länge eller längre kallas resultatet negativt, vilket tyder på ett ledningshinder i det örat.

Vid sensorineural nedsättning försvagas båda vägarna lika mycket, så mönstret ser normalt ut men tonen tystnar tidigare. En känd fallgrop är en svår ensidig sensorineural nedsättning: gaffeln bakom örat hörs då av den friska snäckan på andra sidan, via skallbenet, vilket kan likna ett ledningshinder.

Webers test

Webers test är uppkallat efter den tyske läkaren Ernst Heinrich Weber (1795-1878). Läkaren placerar skaftet på en vibrerande gaffel, oftast 256 Hz eller 512 Hz, i mittlinjen: mitt på pannan, högst upp på huvudet eller mot de övre framtänderna. Patienten säger var tonen låter starkast.

Med normal eller lika hörsel på båda sidor tycks ljudet komma från mitten. Flyttar det sig åt ena sidan säger man att testet lateraliserar, och vad det betyder beror på typen av nedsättning.

Inget av testerna tolkas ensamt. Weber visar vilken sida som avviker, Rinne hjälper till att visa hur. En nedsättning som är lika stor på båda sidor kan ge ett normalt resultat i Webers test.

Varför 512 Hz vid hörseltest?

Hörseltest kan göras med gafflar på 256, 512 eller 1024 Hz, och 512 Hz är det vanligaste valet. British Society of Audiology anger den som förstahandsval: tonen klingar inte av för snabbt, den ger få övertoner och vibrationen känns inte lätt. Lägre gafflar, som 128 Hz, vibrerar så kraftigt att patienten kan känna vibrationen i stället för att höra den, vilket gör resultatet otydligt.

Vibrationssinnet och gaffeln på 128 Hz

Vid en neurologisk undersökning används gaffeln för att testa känseln i stället för hörseln. En gaffel på 128 Hz slås an och skaftet placeras på en benig punkt, där benet leder vibrationen väl. Stortån och fotknölen är typiska ställen, och punkter högre upp testas om fötterna visar ett bortfall. Patienten blundar och säger när surrandet börjar och när det slutar.

Testet används ofta för att screena för perifer neuropati, till exempel hos personer med diabetes, där nedsatt vibrationssinne i tårna kan vara ett tidigt tecken på nervskada. Vibrationssinnet avtar också normalt med åldern, vilket vägs in i bedömningen.

För en mer exakt avläsning använder många kliniker den graderade Rydel-Seiffer-gaffeln. Det är en gaffel på 128 Hz med avtagbara klämmor på skänklarna. Med klämmorna på vibrerar den med 64 Hz, och varje klämma har en liten skala från 0 till 8. När vibrationen avtar läser läkaren av skalan i det ögonblick patienten slutar känna den. En dansk studie från 2021, ledd från Odense universitetssjukhus, fann stabila upprepade mätvärden under ett år men bara måttlig träffsäkerhet för att upptäcka polyneuropati.

Vad testerna kan och inte kan visa

• De är snabba och billiga: en stämgaffel och en minut.
• De är screeningtester: de ger bara en grov bild av typen av hörselnedsättning och kan missa en lätt konduktiv nedsättning. Tonaudiometri är fortfarande standardmetoden, och vid misstänkt neuropati kan neurografi behövas.
• Tekniken spelar roll: anslagets styrka, bakgrundsljud och uppmärksamhet påverkar resultatet.
• De behandlar ingenting: medicinska stämgafflar är diagnostiska verktyg. De har inget med de påståenden att göra som förekommer om stämgafflar inom ljudhealing.

Cosmic Peace Council gör en stämgaffel i 432 Hz som bärs som ett rituellt föremål. Den är ingen medicinteknisk produkt och passar inte för något av dessa tester.